Stränga order

" kom nu för jesunamn inte hem utan dragkrok på bilen!".
Med dessa orden ringande i sina öron begav sg sambon iväg till verkstan med vår bil som skulle göra den sista lagningen efter dikeskörningen i vintras.
Sist bilen var på verkstan så skulle det ta en vecka att laga den sa de, det tog tre..
Så nu denna gången skulle vi få låna bil av dem, kanske som lite plåster på såren för att de senast inte skötte lagningen av bilen så strålande?
Eftersom vi är lite tvingade att komma iväg och träna med Cilla nu inför Tildas "pay and ride" så är ju faktiskt dragkrok ett måste på bilen vi ska låna.

Väl på plats hos verkstan så säger snälla sambon att " ingen bil utan dragkrok, tack så mycket".
Problemet är bara att lånebilarna de har inte är utrustade med dragkrok ( av någon fånig anledning).
P-O som inser att livet hänger på en skör tråd om han nu kommer hem utan krok säger så väldans bestämt att joooho då han SKA ha en dragkrok annars så vill han inte lämna in vår bil heller.
Stackars verkstadsmannen flackar lite med ögonen och torkar svetten ur pannan sen säger han att " ja ,då får ni ta vår servicebil då".
Sagt och gjort servicebilen blir det.
Okej, det ÄR ju jättebra med dragkroken det är det. Men en TVÅsitsig bil till en trebarnsfamilj? Hmmm...

lycka

Nu när vintern återigen har gjort sitt intåg och marken är frusen och hård så går ridningen minst sagt på lågvarv. Hela vintern har vi halkat omkring i mörker , snålblåst och snö. När det för två veckor sen började töa så kom äntligen chansen att kunna börja trava igen och vi var ute varje dag för att trava hästarna och en överlycklig Tilda kunde konstatera att Cilla efter alla eländigheter kändes helt okej och faktiskt verkar ha klarat sig med blotta förskräckelsen.
Men så kommer vintereländet igen.
Helt plötsligt kommer ett fantastiskt erbjudande från goda vännen att vi var välkomna till hennes ridhus för att rida med Cilla. ( Helt absurt att någon har ett eget ridhus! )Sagt och gjort, två dagar i rad har vi varit där med lilla ponnyn. Första dagen tittade jag inte och nåddes efter den ridningen av illavarslande rapporter att Cilla verkade inte okej och såg lite skruttig ut. Magknip.
Dag två marscherade jag således upp i ridhuset för att titta med egna ögon på eländet.
Eländet lös med sin frånvaro.
Cilla var så fin så fin och Tilda var så duktig att man blir alldeles förvånad. Hon red som en riktig liten dressyrtjej och brann av vilja och lös av lycka. Om det är någon unge som förtjänat att lyckas med sin ridning så är det Tilda Karlsson. Hon har så svårt med så mycket och sliter så hårt med allt. Om hon känner sig bra och duktig på något är det alldeles fantastiskt! Hon har hela hösten och vintern mockat, släpat vatten och skrittat runt i iskyla utan ett klagopip. Det är väldigt få andra barn som skulle göra det kan jag säga. Jag tackar vår lyckliga stjärna att den förde oss vägen till Cilla den där oktoberdagen. Hon är ett lyckopiller åt mitt barn och för det älskar jag henne oerhört mycket.

Lantisbarn

Häromdagen så stormade det rejält här i Möllebjörke, ja förvisso över hela södra sverige men dock.. På morgonen när vi vaknade så var det med en klump i magen jag försiktigt kikade ut. Hade stalltaket blåst av? Hade träden knäckts och var befann sig studsmattan?
Men det hade gått ganska bra. De enda som fått det lite ommöblerat var kaninerna vars bur hade vält och hamnat upp och ner. Som tur är så var kaninerna inte i den utan inne i hundkojan där de brukar sova. Vi saknade också en stor braig plastbalja som jag har ogräsrenset i på sommaren och tösaltet i på vintern. Vi gick på spaning med både kikare, svärd ( ifall det skulle dyka upp ett lejon ) och tjuvfångare. Men inte en balja i sikte.
Inte förrän hököga Johansson kom hem och med sina viltspaningsögon såg att långt, långt borta på grannens plöjda åker låge något som kunde vara baljan, så löstes problemet.
Jaha, det var bara på med rejält varma och oömma kläder och ge sig av på jakt.
Jag måste säga att barnen är fantastiska som åkar gå nästan en och en halv kilometer i geggamojja utan att ge upp.

Vad hände med våren?

Efter en lång och snöig vinter kändes det som om hoppet nästan över gav mig. Hoppet om att våren skulle komma även detta året. För inte kunde det väl finnas gräsmatta, väg och rabatter under all snö? Det framstod ju som helt otroligt.
Men så en dag vände det plötsligt och snön börjde smälta och smälta och smälta.
Det hann inte mer än börja droppa från taken innan jag var ute i trädgården glatt gestikulerandes till den något skeptiske sambon " kom nu då, kom och kolla! ". Han fattade inget alls..
" Men kom nu då. Vad tror du om här? Här blir väl perfekt?"
Ännu mer skeptisk min..
Då kände jag att jag fick nog berätta varför jag stod i 40 cm snö och viftade, pekade och babblade. Jag tänkte ju på växthuset och var det skulle stå.
För i år ska vi bli med växthus, så fort det bara blir vår och vi kan mura grunden det ska stå på.
Behöver jag tillägga att sambon var smått euforisk över detta påhitt en dag men snålblåst, snö och mörker?
Men vad tusan jag är säker på att en kort, kort stund var det över nollstrecket på termometern och jag tyckte att det droppade från stalltaket. Då är det väl nästan vår?