lycka

Nu när vintern återigen har gjort sitt intåg och marken är frusen och hård så går ridningen minst sagt på lågvarv. Hela vintern har vi halkat omkring i mörker , snålblåst och snö. När det för två veckor sen började töa så kom äntligen chansen att kunna börja trava igen och vi var ute varje dag för att trava hästarna och en överlycklig Tilda kunde konstatera att Cilla efter alla eländigheter kändes helt okej och faktiskt verkar ha klarat sig med blotta förskräckelsen.
Men så kommer vintereländet igen.
Helt plötsligt kommer ett fantastiskt erbjudande från goda vännen att vi var välkomna till hennes ridhus för att rida med Cilla. ( Helt absurt att någon har ett eget ridhus! )Sagt och gjort, två dagar i rad har vi varit där med lilla ponnyn. Första dagen tittade jag inte och nåddes efter den ridningen av illavarslande rapporter att Cilla verkade inte okej och såg lite skruttig ut. Magknip.
Dag två marscherade jag således upp i ridhuset för att titta med egna ögon på eländet.
Eländet lös med sin frånvaro.
Cilla var så fin så fin och Tilda var så duktig att man blir alldeles förvånad. Hon red som en riktig liten dressyrtjej och brann av vilja och lös av lycka. Om det är någon unge som förtjänat att lyckas med sin ridning så är det Tilda Karlsson. Hon har så svårt med så mycket och sliter så hårt med allt. Om hon känner sig bra och duktig på något är det alldeles fantastiskt! Hon har hela hösten och vintern mockat, släpat vatten och skrittat runt i iskyla utan ett klagopip. Det är väldigt få andra barn som skulle göra det kan jag säga. Jag tackar vår lyckliga stjärna att den förde oss vägen till Cilla den där oktoberdagen. Hon är ett lyckopiller åt mitt barn och för det älskar jag henne oerhört mycket.