Världen som aldrig sover.

Jag kommer ihåg när jag var liten, i alla fall en del saker. Min mor sa en gång " det är ju tur vi har saker på kort, du minns ju inget överhuvudtaget. Du tror säkert inte vi gjorde något roligt alls när du var liten". Så är det, jag har dåligt minne och stora bitar av livet har nog ramlat ner i någon slags svart hål, men en av sakerna jag minns är faktiskt rutinerna. -Men vad tusan?! tänker någon nu. Rutinerna? Seriöst? Jajamänsan, rutinerna. Kanske inte in i minsta detalj eftersom jag redan på den tiden var en streber, jag gjorde lite som jag tyckte och vad som passade mig bäst och det som för stunden föll mig in. Men dock. Vi åt kvällsmat vid 18-tiden, handlade på fredagar - samma dag som vi hälsade på hos mormor och så minns jag frallorna. Min far hade som rutin att han varje lördagsmorgon körde in till stan och köpte nybakade frallor som låg i köket och väntade när vi vaknade. Jag minns ännu smaken av de där frallorna och jag minns att jag älskade det. Jag minns också att affärerna stängde klockan 18.00 på kvällen alla vardagar och 13.00 på lördagar. Det man inte hade köpt då fick vackert vänta tills affären behagade öppna dagen därpå. Och alla överlevde det konstigt nog. Idag är världen ur led känns det som. En sak som gör mig förtvivlad är att så många barn idag inte har några rutiner. I en värld som aldrig verkar sova så behövs inga rutiner, inga vanor och inget planerade. Man löser saker efterhand och lever på språng och tillsynes totalt oplanerade. I mitt jobb så ser jag dessa barn, i mina egna barns ålder, som släpas till affären klockan halv tio på kvällen för att köpa coca-cola till pappa, en liter mjölk till frukosten och lite smågodis till den som känner sig manad. Inte helt sällan kommer de med både mamma och pappa i sällskap och det i sig vittnar ju om att någon har ett stort hål i huvudet som inte orkar greppa tanken att den ena vuxna kanske skulle kunna offra sin egen viktiga fånga dagen-mentalitet och stanna hemma med barn som borde sovit i både en och två timmar vid det laget och den andra handlar det som saknas. Vad fan? De stackars barnen ska upp till skolan på morgonen och där förväntas de lyssna, lära och koncentrera sig under hela sin arbetsdag. Dessa barn ska inhämta kunskap inför sitt vuxna liv, de ska vara goda kamrater och de ska prestera bra resultat. De som inte gör det klassas som stökiga barn som har svårt att passa in. Jag blir kräkfärdig över detta. De barnen är precis lika duktiga och vill precis lika mycket som alla andra, men de är ju för bövelen snortrötta! Inte någon - barn eller vuxen, orkar prestera under så dåliga förhållanden. Att föräldrarna sedan har mage att pusta och sucka över hur jobbiga dessa barn är, hur bråkiga de är och tufft livet som förälder är får mig att vilja slå dem. Hårt. Föräldrarna alltså. Inte barnen, de vill jag adoptera.