Kunskapen

Jag har de senaste dagarna samtalat med en del personer som gjort att jag rest flera år tillbaka i tiden. Jag brukar tänka på mitt liv som tiden före och tiden efter Kunskapen. Dessa dagarna har jag befunnit mig i gränslandet någonstans mitt emellan före och efter. Kunskapen kanske någon tänker nu. Vilken jäkla kunskap? Jo,kunskapen om att inte alla föds med samma förutsättningar och att man aldrig kan ta saker för givet eller förutsätta något. Jag minns den än idag, dagen då jag insåg att det aldrig skulle fungera. Mitt barn behövde något annat och något mer. Vi satt på satt på förskolan där mitt barn gick och det skulle vara någon form av utvecklingskontroll av barnen. Den käcka fröken sa till barnet " nu ska du hoppa fem steg framåt, jämfota och för varje hopp så klappar du en gång i händerna." Barnet stod frågande. Fröken förklarade igen. Inget resultat. Då visade den fortfarande så käcka fröken hur man skulle göra. Då provade barnet och misslyckades. Jag som redan innan insett att utföra detta skulle skapa problem för min älskade unge kände hur hoppet sjönk ner i fotknölarna och det susade i mina öron. Jag förstod att detta var en relativ enkel sak att utföra för ett sexårigt barn, nästan alla skulle klara det och att inte klara det pekade på någon slags problematik. Då visste jag inte vad. Pappan till barnet skrattade lite som om det var roligt att hon inte klarade det, att det var något man inte behövde ta så allvarligt på. Han förstod inte allvaret då och så här tio år senare så vet jag att han fortfarande inte har gjort det. Detta skedde strax innan jag för första gången skulle bli husägare. Jag hade träffat min stora kärlek Pär-Ola och vi hade köpt hus. Jag skulle snart kunna titulera mig sambo, husägarinna och möllebjörkebo. Vi hade köpt vårt vita, fina hus som senare av oss och våra vänner kom att kallas sjuttiofemman, allt för att det hade gatunamn 75 i adressen. Så dottern fick byta skola och skulle börja ettan i Norje skola. En liten byskola med charmig skolgård, lagom många elever och inte så väldigt stora klasser. Det kunde ju bli bra tänkte jag. Jag åkte dit tillsammans med dottern och hälsade på i den klass hon skulle börja i efter sommarlovet, de gick alltså då i nollan. Jag möttes av en samling glada barn som skrev, läste och som räknade på löpande band. Jag minns glasklart än i dag när en flicka visade mig en sak de hade och tränade sig att skriva på. Det var som ett torn och uppe i detta tornet kunde man stoppa in ett kort med till bild på till exempel en apa på, sedan skulle kortet komma ut där nere på tornet men då hade det vänt på sig och andra sidan av kortet syntes nu och där stod det mycket riktigt - apa. På den tiden det tog för kortet att åka ner och vända på sig skulle barnet skriva apa på en lapp och sedan rätta med hjälp av kortet. Kära nån, tänkte jag. Detta kan ju inte mitt barn och detta anförtrodde jag också fröken men hon förklarade för mig att alla barn utvecklas ju olika, det är ju normalt. Jaha? Okej. Men ändå kunde jag aldrig skaka av mig den där oroskänslan i magen hur jag än försökte. Hösten kom och skolan började. Det tog tre dagar.Sedan ringde skolan. Det samtalet den dagen gjorde att min dotter fick lov att börja om i förskoleklassen istället för i första klass. Jag skulle ljuga om jag inte sa att jag var lättad. Detta hade jag vetat länge. När väl tiden var inne för att börja ettan ett år senare så kändes det i alla fall inte som att det skulle fungera i skolan .Det kändes som om det fattades massor av kunskap hos mitt barn, kunskap som verkade naturlig och självklar hos många av hennes jämnåriga kompisar. Jag förstod inte varför och frågade ofta i skolan men mötte återigen alltid av att alla barn är olika och att alla utvecklades olika. Själv hade jag bara ett barn och inget att jämföra med, jag visste inte vad som var normalt och inte även om jag hade mina aningar. Så kom dagen då jag för första gången skulle kräva lite svar av skolan. Vi hade i familjen kommit till en ohållbar situation både på ett personligt plan med barnet men även när det gällde inlärningen. 2+2? Öhhhh. Hmmmm. Svaren vi fick på dessa enkla tal var som om de var slumpade ur en slumpgenerator - 7? 12? eller förresten 5! Det var samma visa varje gång och det var fullständigt omöjligt att hitta ett logiskt tänkande kring detta för min dotter. Den där dagen skulle jag på ett utvecklingssamtal i skolan, detta var någon gång på senhösten i årskurs 1. Det var jag, min dotter och fröken som var på plats. Den andra föräldern hade sin vana trogen uteblivit, det kunde bero på att det inte fanns en aktuell adress att skicka kallelsen till, att bilen inte startat, att det inte fanns pengar att tanka bilen för eller att han helt enkelt inte brydde sig så värst mycket om ett sketet möte i skolan. Fröken drog hela harangen av att dottern var snäll, satt på sin plats och att allt fungerade normalt. Hade jag några frågor kanske? Jag minns än idag att jag frågade henne: "Du ser inget som verkar lite annorlunda? Hon lär sig på samma sätt som andra barn?° Jadå, absolut sa fröken. "Då skulle jag vilja att du förklarar för mig varför hon inte kan räkna°,sa jag. Fröken blev svart i blicken och röd om kinderna. "Jadu, alla barn utvecklas olika och det är faktisk normalt° sa fröken. Jag tog ett djup andetag och sa med en darrande röst men med fast blick " men normalt är väl någon form av utveckling eller? Det kanske räknas som normalt att barn inte utvecklas alls också, trots att de redan gått om ett år? Har du kontrollerat överhuvudtaget att hon kan räkna eller du sitter här och bara tar för givet att hon kan? " Fröken tittade förolämpat på mig. Jag kommer ihåg att det kokade i mig. Jag visste då att jag hade rätt, jag visste att jag skulle behöva hjälpa mitt barn men jag visste inte hur och jag visste att jag just hade slagit huvudet på spiken när jag påstod att det inte var normalt att ha noll i utvecklingskurva. Jag visste då att detta skulle bli tufft. Jag är glad att jag då inte visste exakt hur tufft det skulle bli. Detta var en dag på gränsen mellan livet före och livet efter Kunskapen.