Spänning, magknip eller bara ett steg framåt?

Jag har ångest. Ja det har jag, rejäl ångest. Inte för att jag har gjort något fel, eller varit dum eller tagit sönder någons dyra sak eller så ( inte denna gången ) utan snarare för att jag dragit igång ett stort projekt som jag har brottats länge med att få fart på och som jag slitit mitt allt jämt yviga hår över. Vår Amelia är sjuk och har drabbats av en obotlig neurologisk sjukdom som kallas headshaking. Vi har under det gångna året gjort allt i vår makt för att hjälpa vår älskade lilla häst, men har till slut nåtts av insikten att det inte finns något vi kan göra för henne mer än att se till att hennes liv får avslutas när lidandet blir för stort för henne. Därför har jag inlett något jag har fått uppbringa all min icke existerande energi för att genomföra. Jag ska försöka häva köpet av Amelia och på så sätt lämna tillbaka henne till hennes förra ägare och få en viss summa tillbaka. Jag har skrivit sida upp och sida ner, samlat bevismaterial, inhämtat veterinärutlåtanden, ringt, mejlat, fotograferat, scannat, pratat med expertis och även skaffat mig ett juridiskt ombud som ska för min talaln i ärendet. Nu är det ju så att jag är ju förvisso rätt duktig på att föra min egen talan och kan oftast tala för mig, argumentera och har i somliga fall faktiskt huvudet på skaft - men saken kräver nog att det är en "riktig" juridiskt utbildad person som hjälper mig igenom detta träsket. Så i morgon smäller det. Då kommer stämningsansökan att dimpa ner i säljarnas brevlåda och tiden börjar officiellt att ticka för dem att fatta sitt beslut. Plötsligt går det inte att gömma sig under en sten längre och göra sig okontaktbar, helt plötsligt så är det allvar. De har två veckor på sig att ta ställning till hur de vill lösa detta, om de vill ta ett de förlikningsförslag som jag erbjuder eller om det ska bli en kallelse till tingsrätten. Jag har varit ett nervvrak under det senaste halvåret över hela denna situationen. Jag har varit så ledsen för Amelias skull - att jag inte kunnat hjälpa henne att må bra. Jag har varit ledsen för Tildas skull - eftersom hon varit ledsen över att hennes bästa vän och tävlingskamrat inte kan hänga med på det Tilda vill. Jag har varit arg för att jag inte fått kontakt med säljarna. jag har varit arg på att alla papper som ska skickas hit verkar gå med snigelpost i ordets rätta bemärkelse. Jag har varit så trött av att tjata på folk för att de ska få fart på provsvar, sprutor, tester och analyssvar. Jag har förbannat att våra hästar alltid mår dåligt och jag har känt mig allmänt maktlös över hela situationen. Så för mig så betyder dunsen som skall komma i deras brevlåda faktiskt en lättnad vad den än kommer medföra av obehag, arga människor, diskussioner och rättegångar. Jag har aldrig varit så väl förberedd i mitt liv, jag har gjort min hemläxa och jag vet jag har en kunnig person vid min sida. Jag har varit igenom det värsta redan och jag är redo för detta. Jag ser detta som ett steg framåt. Äntligen.

Lördagstristess

jaha, så var det lördag igen. Jag gillar lördagar med allt vad det innebär med god mat, ledighet ( ibland), tid med barnen och sovmorgon. De där sena kvällarna i goda vänners lag på puben är sedan länge en svunnen tid och jag saknar dem sällan, för att inte säga aldrig. Jag har det bra som det är och gillar att umgås med min familj, den innehåller ju faktiskt fyra stycken fantastiska personer som alla är sprängfyllda med fina och roliga egenskaper. Hur skulle man inte vilja vara med dem? Men jag saknar folk att umgås med. Jag känner hur många människor som helst, ibland känns det som för många till och med. Förvisso skulle det kunna vara folk här så gott som varje helg om vi hade önskat det, om vi tog initiativet och fixade saker. Men att någon annan ska växeldra för att hålla umgänget igång verkar hur svårt som helst att få till. Folk orkar inte, de är så bekväma. Det är skönt om någon annan städar huset, lagar maten och städar när kvällen är slut. Det tror jag det. Det hade jag också tyckt. Om jag fick önska skulle jag önska att vår familj lärde känna några andra med barn i samma åldrar som våra barn och som faktiskt var pigga på att hitta på saker tillsammans. Där det inte är så omständligt och svårt. Jag drar mig aldrig för att ta mina barn med mig och hitta på saker, de vet hur man ska bete sig och är sociala och duktiga. Men att andra mammor ska ta med sig sina telningar verkar omöjligt, man måste vara två vuxna ( minst ) för att bemästra två barn på bortaplan och allt är så vansinnigt jobbigt jämt. Skulle det ändå vara så att det skulle hittas på något så är det en stor fördel om det inte kostar pengar, om man slipper köra bil långt och om det är solsken och 15 grader varm. Va fan. Ge oss lite roliga människor! Det är väl inte för mycket bergärt?

Det regnar godis.

Igår var det skoldisco, det var för barn som gick i åk 0-2. Ebbe som är en liten pigg kille bestämde sig på stående fot, när han fick inbjudan att han skulle gå. Oerhört skadeglad deklarerade han för Harry att " så små barn som Harry" inte fick gå på disco. Eftersom Harry är världens snällaste lillebror så protesterade han inte utan accepterade läget, om än med en något sorglig blick. Pär-Ola som är en snäll pappa, en väldans snäll pappa så tyckte han så himla synd om Harry så utan större mankemang så blev det snabbt och lustigt bestämt att lillebror mer eller mindre skulle smugglas in på discot. Sagt och gjort. Det fixades tuppkammar, ströks skjortor och förbereddes inför denna stora tilldragelse och iväg bar det, ja inte för min del för jag drog åt andra hållet och passade på att jobba lite, men killgänget försvann glada i hågen. Efter ett par timmar så hade jag jobbat klart och stod nyss hemkommen i köket när pojkarna ramlade in genom ytterdörren. Ebbe hann inte ens krångla av sig sina ytterkläder innan hann stolt meddelade att han hade kommit trea på kvällens limbotävling. Jag kan inte säga att jag tyckte det var direkt förvånande för han är en av de smidigaste människor som jag någonsin träffat, han kanske kan försörja sin familj genom att bli en ytterst välbetald gummiman i framtiden? Harry däremot var inte lika uppåt som sin storebror utan var rejält nerslagen och berättade med gråten i halsen att han hade missat godisregnet på discot, han hade helt enkelt inte hört när det ropades ut att det var dags för detta fantastiska spektakel. Snacka om katastrof. Pär-ola är lite som Madicken - han får sina infall snabbare än en gris blinkar. Han lovade på stört att vi minsann skulle ordna ett eget godisregn här hemma i morgon ( läs idag) och genast så sken den lille runde pojken upp som en sol. Pappan var närmast att jämföras med en stolt tupp, som var så himla nöjd över detta finurliga tilltag. Nu är ju inte vårt ett hus som jag skulle rekommendera att man äter saker som legat på golvet i. det kan minst sagt kallas hälsovådligt. Så därför så har en större städpatrull på fem personer ( vi ) städat som tokar för att det skulle kunna regna godis i lugn och ro utan större matförgiftningar som följd. Men sen må ni tro det regnade godis och det var stört omöjligt att se vilken som var mest förtjust: pappan som stod på köksbordet och ropade "regn, regn, regn" eller de två hysteriskt skrattande pojkarna som kravlade omkring på golvet i jakten på sötsakerna. Hur som helst verkade de fasligt glada. Det måste ju vara huvudsaken?