Spänning, magknip eller bara ett steg framåt?

Jag har ångest. Ja det har jag, rejäl ångest. Inte för att jag har gjort något fel, eller varit dum eller tagit sönder någons dyra sak eller så ( inte denna gången ) utan snarare för att jag dragit igång ett stort projekt som jag har brottats länge med att få fart på och som jag slitit mitt allt jämt yviga hår över. Vår Amelia är sjuk och har drabbats av en obotlig neurologisk sjukdom som kallas headshaking. Vi har under det gångna året gjort allt i vår makt för att hjälpa vår älskade lilla häst, men har till slut nåtts av insikten att det inte finns något vi kan göra för henne mer än att se till att hennes liv får avslutas när lidandet blir för stort för henne. Därför har jag inlett något jag har fått uppbringa all min icke existerande energi för att genomföra. Jag ska försöka häva köpet av Amelia och på så sätt lämna tillbaka henne till hennes förra ägare och få en viss summa tillbaka. Jag har skrivit sida upp och sida ner, samlat bevismaterial, inhämtat veterinärutlåtanden, ringt, mejlat, fotograferat, scannat, pratat med expertis och även skaffat mig ett juridiskt ombud som ska för min talaln i ärendet. Nu är det ju så att jag är ju förvisso rätt duktig på att föra min egen talan och kan oftast tala för mig, argumentera och har i somliga fall faktiskt huvudet på skaft - men saken kräver nog att det är en "riktig" juridiskt utbildad person som hjälper mig igenom detta träsket. Så i morgon smäller det. Då kommer stämningsansökan att dimpa ner i säljarnas brevlåda och tiden börjar officiellt att ticka för dem att fatta sitt beslut. Plötsligt går det inte att gömma sig under en sten längre och göra sig okontaktbar, helt plötsligt så är det allvar. De har två veckor på sig att ta ställning till hur de vill lösa detta, om de vill ta ett de förlikningsförslag som jag erbjuder eller om det ska bli en kallelse till tingsrätten. Jag har varit ett nervvrak under det senaste halvåret över hela denna situationen. Jag har varit så ledsen för Amelias skull - att jag inte kunnat hjälpa henne att må bra. Jag har varit ledsen för Tildas skull - eftersom hon varit ledsen över att hennes bästa vän och tävlingskamrat inte kan hänga med på det Tilda vill. Jag har varit arg för att jag inte fått kontakt med säljarna. jag har varit arg på att alla papper som ska skickas hit verkar gå med snigelpost i ordets rätta bemärkelse. Jag har varit så trött av att tjata på folk för att de ska få fart på provsvar, sprutor, tester och analyssvar. Jag har förbannat att våra hästar alltid mår dåligt och jag har känt mig allmänt maktlös över hela situationen. Så för mig så betyder dunsen som skall komma i deras brevlåda faktiskt en lättnad vad den än kommer medföra av obehag, arga människor, diskussioner och rättegångar. Jag har aldrig varit så väl förberedd i mitt liv, jag har gjort min hemläxa och jag vet jag har en kunnig person vid min sida. Jag har varit igenom det värsta redan och jag är redo för detta. Jag ser detta som ett steg framåt. Äntligen.