Världen som aldrig sover.

Jag kommer ihåg när jag var liten, i alla fall en del saker. Min mor sa en gång " det är ju tur vi har saker på kort, du minns ju inget överhuvudtaget. Du tror säkert inte vi gjorde något roligt alls när du var liten". Så är det, jag har dåligt minne och stora bitar av livet har nog ramlat ner i någon slags svart hål, men en av sakerna jag minns är faktiskt rutinerna. -Men vad tusan?! tänker någon nu. Rutinerna? Seriöst? Jajamänsan, rutinerna. Kanske inte in i minsta detalj eftersom jag redan på den tiden var en streber, jag gjorde lite som jag tyckte och vad som passade mig bäst och det som för stunden föll mig in. Men dock. Vi åt kvällsmat vid 18-tiden, handlade på fredagar - samma dag som vi hälsade på hos mormor och så minns jag frallorna. Min far hade som rutin att han varje lördagsmorgon körde in till stan och köpte nybakade frallor som låg i köket och väntade när vi vaknade. Jag minns ännu smaken av de där frallorna och jag minns att jag älskade det. Jag minns också att affärerna stängde klockan 18.00 på kvällen alla vardagar och 13.00 på lördagar. Det man inte hade köpt då fick vackert vänta tills affären behagade öppna dagen därpå. Och alla överlevde det konstigt nog. Idag är världen ur led känns det som. En sak som gör mig förtvivlad är att så många barn idag inte har några rutiner. I en värld som aldrig verkar sova så behövs inga rutiner, inga vanor och inget planerade. Man löser saker efterhand och lever på språng och tillsynes totalt oplanerade. I mitt jobb så ser jag dessa barn, i mina egna barns ålder, som släpas till affären klockan halv tio på kvällen för att köpa coca-cola till pappa, en liter mjölk till frukosten och lite smågodis till den som känner sig manad. Inte helt sällan kommer de med både mamma och pappa i sällskap och det i sig vittnar ju om att någon har ett stort hål i huvudet som inte orkar greppa tanken att den ena vuxna kanske skulle kunna offra sin egen viktiga fånga dagen-mentalitet och stanna hemma med barn som borde sovit i både en och två timmar vid det laget och den andra handlar det som saknas. Vad fan? De stackars barnen ska upp till skolan på morgonen och där förväntas de lyssna, lära och koncentrera sig under hela sin arbetsdag. Dessa barn ska inhämta kunskap inför sitt vuxna liv, de ska vara goda kamrater och de ska prestera bra resultat. De som inte gör det klassas som stökiga barn som har svårt att passa in. Jag blir kräkfärdig över detta. De barnen är precis lika duktiga och vill precis lika mycket som alla andra, men de är ju för bövelen snortrötta! Inte någon - barn eller vuxen, orkar prestera under så dåliga förhållanden. Att föräldrarna sedan har mage att pusta och sucka över hur jobbiga dessa barn är, hur bråkiga de är och tufft livet som förälder är får mig att vilja slå dem. Hårt. Föräldrarna alltså. Inte barnen, de vill jag adoptera.

Sjuhundratjugo dagar

Sjuhundratjugodagar. Så länge är det sedan jag sist bloggade. Inte för att jag för en endaste sekund inbillar mig att någon endaste har saknat min blogg, förutom jag själv då. När jag ser hur lång tid det är sedan jag sist skrev här på bloggen kan jag inte låta bli att reflektera över vad som hänt sedan sist, under de alla sjuhundratjugo dagar som gått sedan sist. Svaret blir enkelt - massor. Jag har funderat över hur denna bloggen ska se ut. Skriver jag för min egen skull? Skriver jag för att någon ska läsa? vad vill jag förmedla? Vill jag förmedla? Svaren är få. Jag tycker det är så roligt att skriva, jag älskar att skriva och jag tycker om att se tillbaka och minnas på dagar som varit. Samtidigt tycker jag inte om en strid ström av svada, något som inte säger någon någonting. Jag är så kluven. Mycket vatten har runnit under broarna sedan sist och jag kan med säkerhet säga att jag är inte samma Elin som sitter här idag som den Elin som satt här då jag skrev senaste inlägget. Inte nog med att denna Elin bär på ett par år och ett flertal kilo mer än sist, jag har lärt mig så mycket. Jag har lärt mig saker om mig själv, saker om livet och saker om andra som jag aldrig trodde var möjligt och som jag hellre faktiskt hade sluppit. Men icke desto mindre - så är fallet. Men så, var börjar man efter 2 år? Det är inte ens någon mening att försöka skriva ikapp det inser jag. Barnen är äldre: Harry är snart 6 år, Ebbe är 7,5 år och Tilda är nyss fyllda 15 år. Min ålder vägrar jag faktiskt att kommentera överhuvudtaget. Sedan sist så har det hänt massor. Vi har renoverat klart huset ( per definition, om man inte räknar med lister och diverse andra saker), byggt stall, skaffat en trädgård, skaffat nya vänner och gjort oss av med vissa andra, jobbat, älskat, hatat, skrattat och gråtit. Det har hänt massor och jag kommer troligen att komma tillbaka till vissa saker i det förflutna . Saker som helt enkelt spelat för stor roll för att helt enkelt förpassas i arkivet. Men ikväll tänkte jag mest säga - Hej.

Nytt år, nya utmaningar

Jaha, var ska jag börja egentligen? Jag har inte skrivit på ett tag som någon kanske märkt? Häromdagen gick jag in på denna bloggen av en annan anledning och började läsa lite och lite till och lite till. Jag kom på mig själv att sitta försjunken med ett leende på läpparna, läsandes om dagar från förr, dagar med barnen, dagar med varandra och även dåliga dagar. Blandningen av allt gav mig en härlig tillbakablick på vårt liv och jag kom på hur trevligt det är att dokumentera saker för framtiden.

Mycket har hänt sen dess. Vi ska flytta, har fått nytt hus, nytt stall och massa andra nyheter.
Vi är mitt i renoveringen av vårt nya hem och har massvis att göra.
Jag tänkta jag sulle försöka skriva här, lägga in bilder och göra minnesanteckningar som jag kan se tillbaka på om ett år, eller om tio för att minnas dessa långa, slitiga och men också roliga dagar.

Vårt fina och mysiga hus "sjuttiofemman" kallat av både oss och våra vänner ska alltså säljas, det är en segdragen historia och vi har haft spekulanter här den tidigt i höstas och visat och visat huset. Att ha tre barn och samtidigt hålla huset i visningsskick är en omöjlig uppgift som alla säkert förstår. Jag avskyr det, jag tycker det är så tröstlöst att det inte blir sålt, vårt fina hus.
Hoppas att det snart blir ändring i den frågan.
Under tiden som vi väntar på att huset ska bli sålt så har vi ju lång tid på oss att renovera det nya huset som vi ska flytta till, Pär-Olas barndomshem och ett av husen på gården.
Jag som har älskat vårt nuvarnade hus med dess nuförtiden fina trädgård, lummiga omgivning och ljusa miljö har haft aningen svårt att anpassa mig till det som komma skall. En sjuttiotals tegelvilla utan tillstymmelse till vare sig trädgård, växter eller ljus. Jag har liksom inte kunnat ens föreställa mig hur vi någonsinn ska kunna få till det dr så vi kommer tycka det är lika trevligt som vi tyckt om sjuttiofemman.
Men men. Vi gillar ju utmaningar som en god vän till mig brukar säga. Så det är väl baa att huggai..

Det första som gjordes var att det beställdes hem 600 (!) plantor vintergrön Liguster. Någon ( läs Elin ) hade troligtvis huvudet under armen den dagen då det trycktes på beställningsknappen, för det hade liksom inte alls behövts 600 plantor, det kunde räckt med 400 ungefär VIlket resulterat i att vi har inte snålat med häckar i vår nya trädgård.
Sen har vi påbörjat vårt stallbygge, rivit ut massor saker från huset: två badrum, kökstak, väggpanel och köksgolv , en vägg mellan kök och vardagsrum har rivits, tvättstugan, två rums heltäckningsmattor, ett hallgolv och lite annat smått och gott.
Vi har färgat parkettgolv, gjort nytt innertak i kök och målat resterande tak på ovanvåningen. Lagt in ett fint ekgolv i ett källarrum som ska bli Tildas, vi har lagt in köksgolv, byggt vägg och massa annat..
Jag ska försöka göra en mer strukturerad berättelse med hjälp av lite bilder så att det blir begripligt.

Nu ska jag gå och elda lite, kylan har kommit till MölleB..

Stränga order

" kom nu för jesunamn inte hem utan dragkrok på bilen!".
Med dessa orden ringande i sina öron begav sg sambon iväg till verkstan med vår bil som skulle göra den sista lagningen efter dikeskörningen i vintras.
Sist bilen var på verkstan så skulle det ta en vecka att laga den sa de, det tog tre..
Så nu denna gången skulle vi få låna bil av dem, kanske som lite plåster på såren för att de senast inte skötte lagningen av bilen så strålande?
Eftersom vi är lite tvingade att komma iväg och träna med Cilla nu inför Tildas "pay and ride" så är ju faktiskt dragkrok ett måste på bilen vi ska låna.

Väl på plats hos verkstan så säger snälla sambon att " ingen bil utan dragkrok, tack så mycket".
Problemet är bara att lånebilarna de har inte är utrustade med dragkrok ( av någon fånig anledning).
P-O som inser att livet hänger på en skör tråd om han nu kommer hem utan krok säger så väldans bestämt att joooho då han SKA ha en dragkrok annars så vill han inte lämna in vår bil heller.
Stackars verkstadsmannen flackar lite med ögonen och torkar svetten ur pannan sen säger han att " ja ,då får ni ta vår servicebil då".
Sagt och gjort servicebilen blir det.
Okej, det ÄR ju jättebra med dragkroken det är det. Men en TVÅsitsig bil till en trebarnsfamilj? Hmmm...

lycka

Nu när vintern återigen har gjort sitt intåg och marken är frusen och hård så går ridningen minst sagt på lågvarv. Hela vintern har vi halkat omkring i mörker , snålblåst och snö. När det för två veckor sen började töa så kom äntligen chansen att kunna börja trava igen och vi var ute varje dag för att trava hästarna och en överlycklig Tilda kunde konstatera att Cilla efter alla eländigheter kändes helt okej och faktiskt verkar ha klarat sig med blotta förskräckelsen.
Men så kommer vintereländet igen.
Helt plötsligt kommer ett fantastiskt erbjudande från goda vännen att vi var välkomna till hennes ridhus för att rida med Cilla. ( Helt absurt att någon har ett eget ridhus! )Sagt och gjort, två dagar i rad har vi varit där med lilla ponnyn. Första dagen tittade jag inte och nåddes efter den ridningen av illavarslande rapporter att Cilla verkade inte okej och såg lite skruttig ut. Magknip.
Dag två marscherade jag således upp i ridhuset för att titta med egna ögon på eländet.
Eländet lös med sin frånvaro.
Cilla var så fin så fin och Tilda var så duktig att man blir alldeles förvånad. Hon red som en riktig liten dressyrtjej och brann av vilja och lös av lycka. Om det är någon unge som förtjänat att lyckas med sin ridning så är det Tilda Karlsson. Hon har så svårt med så mycket och sliter så hårt med allt. Om hon känner sig bra och duktig på något är det alldeles fantastiskt! Hon har hela hösten och vintern mockat, släpat vatten och skrittat runt i iskyla utan ett klagopip. Det är väldigt få andra barn som skulle göra det kan jag säga. Jag tackar vår lyckliga stjärna att den förde oss vägen till Cilla den där oktoberdagen. Hon är ett lyckopiller åt mitt barn och för det älskar jag henne oerhört mycket.

Lantisbarn

Häromdagen så stormade det rejält här i Möllebjörke, ja förvisso över hela södra sverige men dock.. På morgonen när vi vaknade så var det med en klump i magen jag försiktigt kikade ut. Hade stalltaket blåst av? Hade träden knäckts och var befann sig studsmattan?
Men det hade gått ganska bra. De enda som fått det lite ommöblerat var kaninerna vars bur hade vält och hamnat upp och ner. Som tur är så var kaninerna inte i den utan inne i hundkojan där de brukar sova. Vi saknade också en stor braig plastbalja som jag har ogräsrenset i på sommaren och tösaltet i på vintern. Vi gick på spaning med både kikare, svärd ( ifall det skulle dyka upp ett lejon ) och tjuvfångare. Men inte en balja i sikte.
Inte förrän hököga Johansson kom hem och med sina viltspaningsögon såg att långt, långt borta på grannens plöjda åker låge något som kunde vara baljan, så löstes problemet.
Jaha, det var bara på med rejält varma och oömma kläder och ge sig av på jakt.
Jag måste säga att barnen är fantastiska som åkar gå nästan en och en halv kilometer i geggamojja utan att ge upp.

Vad hände med våren?

Efter en lång och snöig vinter kändes det som om hoppet nästan över gav mig. Hoppet om att våren skulle komma även detta året. För inte kunde det väl finnas gräsmatta, väg och rabatter under all snö? Det framstod ju som helt otroligt.
Men så en dag vände det plötsligt och snön börjde smälta och smälta och smälta.
Det hann inte mer än börja droppa från taken innan jag var ute i trädgården glatt gestikulerandes till den något skeptiske sambon " kom nu då, kom och kolla! ". Han fattade inget alls..
" Men kom nu då. Vad tror du om här? Här blir väl perfekt?"
Ännu mer skeptisk min..
Då kände jag att jag fick nog berätta varför jag stod i 40 cm snö och viftade, pekade och babblade. Jag tänkte ju på växthuset och var det skulle stå.
För i år ska vi bli med växthus, så fort det bara blir vår och vi kan mura grunden det ska stå på.
Behöver jag tillägga att sambon var smått euforisk över detta påhitt en dag men snålblåst, snö och mörker?
Men vad tusan jag är säker på att en kort, kort stund var det över nollstrecket på termometern och jag tyckte att det droppade från stalltaket. Då är det väl nästan vår?